En av de viktigaste text jag har någonsin skrivit!

När jag var barn bodde vi i Paris. Men vi hade också ett litet lantställe 20 mil utanför Pa­ris och dit brukade vi åka varannan helg. Mamma och pappa ville helt enkelt att min storebror och jag skulle ha möjlighet att springa i det fria och andas frisk luft.

På lördagsmorgnarna brukade vi knöka in oss i familjens gamla Citroën och sätta av mot vårt lantställe la Martelière. Min bror och jag stod upp i baksätet, tittade genom rutan och såg Eiffeltornet långsamt krympa. Bakom oss lämnade vi de gråa moln som låg som en hatt över staden. Snart skulle vi springa efter fjärilar och rulla oss i högar av nyklippt gräs.

Min mamma brukade, efter bara någon kilometer, tända en Gitane blonde med hjälp av bilens inbyggda cigarettändare, och efter några bloss hjälpte hon min pappa att ta fram sitt paket Gauloise brunes och tände en åt honom. Det luktade gott i kupén och röken filtrerade solljuset på ett vackert sätt. Jag kommer ihåg vilken frihetskänsla som infann sig. Vi sjöng, skrattade och var lyckliga när vi rymde från stan, och mina föräldrar var lika kära som om det vore deras första dag tillsammans.

När klockan närmade sig lunchtid stannade vi alltid till i Châteauneuf­en­Thymerais där det fanns ett litet värdshus som serverade utsökt husmanskost för en billig peng. Det fanns ingen meny med rätter att välja mellan, och efter bara några minuter kom maten på bordet tillsammans med en karaff rödvin från en liten vinproducent som var släkt med ägaren. På flaskan fanns det varken etikett eller årgång, det var ett gott rödvin, i all sin enkelhet. Min pappa brukade ha med sig ett bröd som han hade bakat tidigt på morgonen, och han bröt det i mindre bitar med sina händer så att vi kunde göra rent våra tallrikar och suga upp det sista av den goda såsen. Ägaren tyckte inte om att vi hade med oss eget bröd, men det var helt enkelt ingenting att diskutera med min far om.

När lunchen var över hoppade vi in i bilen för att fortsätta vår resa. Efter maten kunde pappa röka tre fyra cigaretter efter varandra, och med hjälp av den första cigaretten tände han nästa och så fortsatte det i princip tills vi var framme. Luften i bilen blev allt tyngre, tobaksdoften starkare och jag kommer ihåg att jag brukade lägga mig ner i baksätet för att snart slumra till, ackompanjerad av den tunga luften och motorns spinnande vibrationer.

La dolce vita à la frenchie … Paris i backspegeln kan verka bohemiskt och vackert på många sätt. Men var det verkligen så vackert?

I dag skulle nog de flesta bli väldigt upprörda om de fick syn på två vuxna människor som satt och kedjerökte i en bil, med två små barn utan bälte i baksätet, och direkt ringa polisen om de dessutom fick veta att de druckit en liter vin till lunch. I dag skulle mina fantastiska föräldrar förmodligen betraktas som fullständigt olämpliga, och myndigheterna skulle antagligen placera mig och min bror hos en fosterfamilj.

Vad är det som har hänt de senaste trettio åren som har gjort att bälte numera är obligatoriskt i bilen, att rökning i närheten av barn inte längre ses med blida ögon och att alkoholkonsumtion är totalt förbjudet när man kör bil? Det var ju lika farligt då som nu. Förmodligen handlar det om att man helt enkelt inte visste att det var farligt på den tiden. Det fanns inga studier, ingen forskning och ingen statistik som bekräftade att det var farligt. Man litade på att de stora tobaksföretagen inte tillsatte gift i cigaretterna, att biltillverkarna byggde trygga och säkra bilar och man utgick från att lite vin i kroppen inte gjorde någon skada. I dag vet vi att det inte är sant, och att myndigheter och in­dustri ljög för oss, eller i varje fall inte sa hela sanningen.

Jag vill inte vara lika naiv och godtrogen som mina föräldrar var när jag växte upp. Jag tänker inte invänta myndigheters besked om att de be­kämpningsmedel som bönderna besprutar sina fält med, och som sedan hamnar i våra livsmedel, skadar våra barn. Att industriella tillsatser och processer är farliga för vår hälsa kanske vi inte kan veta med säkerhet – men tänk om det är så? Är det inte vår skyldighet som föräldrar att skydda våra barn från allt som kan skada dem? Ska vi vänta i trettio år för att få bekräftat att kemikalier, processad mat och GMO – gen­modifierade organismer – är skadliga på riktigt?

I dag tillåts mycket för livsmedelsindustrin.

Men att det är tillåtet i dag betyder inte att det inte är skadligt, det betyder bara att man ännu inte har bevisat att det är skadligt. Därför vill jag göra det som jag tror är rätt redan nu, följa min magkänsla och ta mitt ansvar både som bagare och som pappa. Och lika främmande som tanken på att köra mina barn till skolan efter att ha hällt i mig en flaska vin är tanken på att servera mina barn genmanipulerade livs­ medel eller halvfabrikat laddade med tillsatser.