Jag får otroligt mycket brev hela tiden. Många blev inspirerade av min Sommar i P1. Massor med ord som min lilla hjärna processar, filtrerar och analyserar varje dag och som påverka mig själv klart, gör mig till en bättre person, en bättre människa. Det påminner mig hur viktigt min budskap är, hur viktigt är brödet för alla. Lite för vad den är, men framförallt för vad den representera: LIVET!
Jag sparar alla dessa brev, och ibland, när jag känner mig lite svag i kroppen och sårbar i min själ läser jag genom några av de. Det är medicinen som får min tillbaka på sadeln.
Jag fick en brev från Kajsa för några dagar sedan som jag fick lov att publicera här på bloggen. Jag blev otrolig berörd av hennes ord efter hon hade själv blivit berörd av mina… Varför stanna här och låta dessa ord bara stanna mellan hon och jag? Låt oss starta en kedjereaktion och, likt en surdeg, låta hennes ord spridas och beröra/inspirera andra!
Så här skrev hon:
Hej Sébastien!
Jag lyssnade på ditt sommarprogram för ett par månader sedan och har sedan tänkt och talat om det du pratade om med många människor efteråt.
Jag skriver till dig nu för att mina döttrar sa åt mig att de tyckte jag skulle berätta för dig vilket oväntat resultat dina ord i sommarprogrammet ledde till… Jag hoppas du tycker det är ok att jag delar med mig av detta. Hade jag förblivit frisk hade jag nog aldrig kommit på tanken att dela med mig av detta (men då hade texten å andra sidan heller aldrig skrivits). Ökad ålder och vissa händelser i livet gör att man gör sig av med mycket av sin oro och rädsla för att det man har att säga inte skulle vara intressant för andra…
Jag blev diagnosticerad med bröstcancer i våras och opererades två gånger under sommaren. Nu har jag just påbörjat en cytostatikabehandling. Ända sedan denna historia satte fart har jag haft svårt för att ta till mig det sätt på vilket man talar om cancer och hur den ska botas. Överallt talas och skrivs det om kampen mot cancern, kriget mot cancer, vilka vapen vi bör sätta in för att utrota den och om att behandla med gift… Det fungerar inte för mig. Jag har pratat med vänner, kollegor, läkare och sköterskor om detta, men inte hittat någon riktigt bra ingång. För mig var det livsviktigt att finna ett bättre sätt att förhålla mig till sjukdomen och behandlingarna innan man satte igång med dem. Så plötsligt, under ett besök på Södersjukhuset dök dina ord kring ditt bakande upp i min hjärna. Där var min ingång – inspirerad av livet i dina surdegskulturer!
Nedan finner du mitt resonemang.
Allt gott till dig och dina surdegssvampar och bakterier!
Kajsa
Allt liv – från encelliga organismer till människor – har alltid fått ägna energi åt att skaffa sig det som gör att livet kan fortgå. Både det egna livet, men också framtida generationers. Men då enstaka celler eller organismer eller hela samhällen börjar rubba balansen och t ex tar för sig mer än sin beskärda del uppstår problem. Vi har alla ett ansvar för att återställa balansen på alla nivåer som vi kan påverka. Jag kan t ex påverka vad jag konsumerar – både vad jag stoppar i min egen kropp, hur jag agerar gentemot mina medmänniskor, liksom vad jag inhandlar för att göra mitt liv och arbete lättare. Genom att leva påverkar vi ständigt annat liv i oss och runt omkring oss. Hur mycket vi än värnar om livet, leder vårt agerande till död i en eller annan form varje dag. Är man ödmjuk inför detta faktum så är det min tro att man ändå kan, inte bara undvika att lämna över något som är sämre än det man själv växte in i, utan faktiskt lämna ett något bättre liv vidare till nästa generation. Det är ansvarsfullt att leva!
En människa, oavsett hur aktsam hon är om natur och miljö, kommer genom sin blotta existens att påverkar annat liv omkring sig. Somligt liv kommer hon genom sin storlek, dåliga syn etc att omedvetet och utan intention att ha ihjäl. Hon kommer att behöva näring. Bara genom att vandra i skogen för att leta bär och svamp kommer hon att trampa ihjäl andra levande varelser. Olika typer av liv som lever på och i bären och svamparna och då de äts av människan och kommer ner i magen dör många. Andra kanske överlever i en ny miljö.
Majoriteten av liv i naturen både vårdar annat liv, använder sig av annat liv och orsakar död för att själva kunna leva. Utan bränder t ex skulle ett stort antal insekter, svampar, lavar och kärlväxter på sikt utrotas. Nyttan av bränder är med andra ord väsentlig, trots att ett stort antal organismer dör vid varje brandtillfälle. Människan har odlat saker, hållit sig med boskap och skött om mjölksyrabakterier och jästsvampar i surdegskulturer – allt för att skaffa sig och sin närmaste omgivning mat för dagen. Vi har under många tusen år hjälpt frön att på bästa sätt gro för att senare skörda blommor och frukter för egen konsumtion. Vi pysslar med vår surdeg för att få så livskraftiga bakterier som möjligt, som ger oss väljästa bröd som vi sedan stoppar i glödhet ugn där alla bakterier dör, men som ger oss gott, livgivande bröd för dagen.
Om något hotar mitt barn ser jag till att skydda det genom att jaga det som hotar på flykt eller, om det inte går, skydda barnet med min egen kropp eller ta till något verktyg för att försöka hindra farans framfart – även om det kanske innebär risker av olika slag – t o m min egen död.
Om virus eller bakterier hälsar på i min kropp och börjar ställa till oreda ser jag till att försöka få bort dem, även om det innebär att jag temporärt förorsakar mig själv skada – somliga delar av mig offras för att ge hela organismen en chans.
Och om jag får cancer? Cancercellerna håller sig inte till gängse, ’överenskomna’ regler om hur man uppför sig för att en hel organism, med alla dess olika delar, ska kunna fungera väl. De utnyttjar situationen och tar för sig på bekostnad av andra. Då vi vill försöka att fortsätta vara civiliserade och kloka försöker vi stoppa deras rofferi och samtidigt som vi försöker förhindra det de ställer till med vill vi också förstå varför de agerar som de gör. Vi skulle ju kunna hävda att ’det var de som började och nu får de stå sitt kast. Nu ska de väck.’ Men, med största sannolikhet var det ju inte de som ’började’! Kanske var det något vi tillförde kroppen som satte igång det hela? Kanske beror det på att hela vår civilisation överutnyttjat det som är runt omkring oss. Kanske har det sätt vi levt på bidragit till att något för kroppen främmande kemiskt ämne stört det normala livet, för mycket stress av olika slag på organismen…? Och mig veterligen har utrotning av något i naturen aldrig lett till önskvärt resultat i längden. Därför vill vi föra ett samtal med cancercellerna. Vi ser till att bjuda in alla som börjat ägna sig åt att överutnyttja resurserna till samtal för att kunna ’lyssna till dem’ – att forskare som talar deras språk tillräckligt väl får tillfälle att föra djupgående samtal med dem, i en neutral miljö. Under en canceroperation är det viktigt att få med alla cancercellerna – allas röster är viktiga! Det handlar om att öka den kollektiva kunskapsbanken och förståelsen.
Om det ändå visar sig att det varit svårt att få med alla till detta ’samtal’ – att det finns ’vilda’ celler i kroppen som kommer att fortsätta att ställa till det för organismen, kanske man beslutar att försöka återställa balansen genom att sätta in medicin – stoppa de celler som inte kan hålla sig till överenskomna regler. Medicinen kommer tyvärr också att stoppa en del celler som bara gör det jobb de är tillsatta att göra och leda till att många av dessa dör. Glädjande nog har dock kroppen förmågan att snabbt producera nya, friska celler som tar vid där de andra slutade. Förhoppningen är att medicinen ska ’övertyga’ alla cellerna om att det är bäst för alla parter att alltid försöka verka för allas bästa. Kreativitet och spontanitet är härligt, protester nödvändiga, men bara så länge det gynnar livet i stort och sker utan våld.
Vi har lärt oss att om vi hanterar våra hjälpmedel ovarsamt så slutar de att bistå oss. Att bakterier som ställer till problem i vår egen organism kan bli motståndskraftiga mot den medicin vi sätter in för att försvara oss har länge varit känt. Detsamma gäller medicinen mot cancer – cytostatikan – och effekten på cancercellerna. Kunskap måste hanteras varsamt och klokt – alltid med tanke på livet i stort och framtida generationer.
Likt en jägare i någon urgammal kultur har jag livet framför ögonen, vet att jag är beroende av en balans inom mig och utanför mig själv och uttalar högt men ödmjukt – liksom ber om lov – att få handla för att rädda liv. Om jag inte handlar kommer det att ställa till problem och även förstöra för de vars liv jag är på väg att släcka. Livets cirkel. Naturens balans. Allt påverkar allt.
Jag ber kroppen förstå att genom att ta till sig den medicin som hindrar de som inte håller sig till reglerna för livets delikata balans, kommer även kroppens liv i stort att påverkas. Jag ber min kropp förstå att jag gör det i ett ärligt försök att göra det bättre för alla parter. Samtidigt öppnar jag mig för att lyssna till de som ställer till problem. Har de något budskap till mig? Känner de sig orättvist behandlade, undanknuffade, överkörda? Vad var det egentligen som ledde till deras beslut att börja köra över andra celler?
Efter mycket tankemöda och tid har jag, genom detta sätt att tänka – på ett förhoppningsvis ödmjukt sätt –övertygats om att jag som organism är viktig. Det är ju faktiskt inte självklart i perspektivet av att vi människor är orsaken till det mesta vad gäller obalans på Jorden. Men, jag tror att jag kan göra skillnad och har en stark önskan om att få fortsätta att, efter bästa förmåga, vara en beskyddare av livet och miljön omkring mig – det jag ser med blotta ögat, i ett mikroskop eller i ett teleskop. Att få vara en kraft-tant för kommande generationers förutsättningar, både möjliga egna barnbarns och andras, liksom för livet i stort på planeten Jorden i vårt Universum. Jag har inte fått hybris. Jag har också väl lärt känna både min egoism liksom min skörhet och litenhet. Vi är alla stjärnstoft – pyttesmå – och magnifika. Jag vill tro att jag behövs ett tag till och jag vet att så länge jag lever har jag ett enormt ansvar för hur jag förvaltar mitt liv!
Jag läser dina ord Kajsa, gråter och le samtidigt. Du är fantastiskt, Tack!
