För några veckor sedan blev jag kontaktad på FB av en lärare på konditori/bageri Gymnasie. Frågan var om jag kunde hoppa in som lärare i konditori/bageri programmet några månader pga en av lärarna hade bivit långtidssjuk…
Mitt svar blev själv klart JJJAAA! Vilken dröm för mig att kunna undervisa ämnen jag brinner för till unga framtida konditorer och bagare under en längre period och HÄR i Stockholm!
Det senaste 2 år har jag nästan bara undervisat men tyvärr, var det ganska korta insatts varje gång. Bättre än ingenting själv klart, men nu hade jag fått möjlighet att kunna verkligen ta tid att bygga en kursplan baserat på 3-4 månader i stället för bara 2-3 dagar!
Hur som helst, när skolans rektorn ringde mig var mitt svar ja, jag vill jätte gärna ta jobbet och undervisa konditori/bageri!
Rektorn blev glad i rösten efter jag hade gett mitt svar och vi bestämde att vi skulle höras om några dagar eftersom hon skulle behöva bolla det goda nyheten med några andra på skolan…
Dagarna går och ingenting…
En vecka går och fortfarande ingenting…
Efter en vecka och några dagar bestämmer jag att åka till skolan och höra hur det går till och varför ingen hörde av sig! Jag har ju rätt mycket på gång om måste ta flera viktiga beslut engående olika jobb jag har fått förfrågan om, och som självklart jag måste tacka nej till om lärartjänsten skulle blir min!
Där satt jag utanför rektorns dörren och väntade snällt och fint tills hon skulle ha tid att byta några ord med mig. Folk rör sig omkring, jobbar, svarar telefon, dricker kaffe och jag säger hej och le till alla som ger mig ett ögonkontakt.
Tiden går och nu har jag suttit där i över en timme och fortfarande inte hade fått besked om rektorn hade tid för mig idag. Alla som går förbi mig börja titta på mig på ett konstigt sätt… Det känns som att alla börja förstår vad det är som pågår! Han där, vet ni… Det är den där fransmannen som bloggar och klagar hela tiden om hur dåliga skolorna är… Ni vet han som är på TV och säger att man ska inte använda mjöl med tillsatser och pulver på skolor… Rektorn vill inte träffa honom, hon visste säkert inte vem det var för bagare när hon ringde honom…
Tiden går och min tredje kaffe ta slut. Vid varje ny kopp lovar jag till mig själv att när jag har druckit upp den jag ska ställer mig upp och gå, men sen tänker jag på alla dessa fina ungdomar som verkligen skulle behöva ha mig i klassrummet och lära sig hur vackert och fantastiskt är mitt yrke.
De skulle kunna lära sig att baka på riktigt helt enkelt! Jag ta då några steg till kaffe automaten och servera mig en ny kopp, en kopp laddat med nya förhoppningar att detta är bara ett missförstånd, att snart mitt namn kommer att duka upp i korridoren.
Jag tog den sista lilla klunken ur min kopp, den där sista klunken man önska att man hade inte tagit… Bitter och surt, precis som jag kände mig i den exakta stunden!
Mitt namn kom aldrig upp och jag fick inte ens någon slags förklaring.
Jag gick, mina lärardrömmar hade precis gått upp i rök utan att jag fick veta varför…
Och vet ni vad är det som gör mig mest arg och besviken? Det är att alla dessa vuxna med dessa beslut de tog för att bedöma det var rätt eller fel är att de aldrig så elevernas bästa!
En skola som inte har elevernas bästa i fokus kan inte vara en bra skola!
Vad tycker ni?
