HjÄÄÄÄÄÄäääLp!

sebastien Uncategorized 11 Comments

Här är ett sorgligt mail jag fick här om dag från Sophie. Ganska representativt av dagens läge måste jag tyvärr säga… Varför ska  det vara så himla svårt att utbilda sig som bagare eller konditor? Vi alla i branschen måste verkligen ta vårt ansvar och öppna våra bagerier till de unga som behöver ledarskap! 
Så här skrev hon: 
 
Hej Sebastien, 
Som arbetslös, nyutbildad, kvinnlig bagare är livet inte lätt. Efter min “utbildning” har jag levt på en mycket lite. Att få saker och ting att fungera och gå ihop har vart kämpigt.
När jag flyttade till Stockholm från Göteborg hade jag ett mål och det var att jobba med det jag älskar, bröd. 
Jag letade och letade efter ett sätt att få en fot in i bageribranschen, men det var mest stängda och låsta dörrar. Inga utbildningar och ingen som ville ta emot en hemmabagare. 
Efter ett halvt år av sökande hittade till sist JB Kompetens som hade en vuxenutbildning inom Bageri och konditori. Jag gick till närmaste komvux centrum och blev direkt avvisad, “Har du gymnasiebetyg?” “Vi kan inte hjälpa dig. Tack och hej.”. I min förtvivlan sökte ändå, hoppades på att ingen skulle bry sig om mina betyg eller att det var för få som sökte men det var ett Nej direkt, jag hade betyg från gymnasiet så det fanns ingen plats för mig där. Nerstämd som jag blev höll jag helt på att ge upp mitt mål, mina drömmar. Det fanns ingen chans i världen att jag skulle få jobba som bagare, ingen som helst.
Någon månad senare gick jag slumpvis in på JB’s hemsida igen och såg att en ny bageri och konditori utbildning hade lagts upp, lärlingsutbildningen. Jag skickade genast ett mail till den ansvarige och blev uppringd dagen efter. Det fanns EN plats kvar, jag tvekade inte en sekund, jag tog den. Nu kunde ingen stoppa mig, jag skulle ta mig in i denna förbaskade branschen om jag så skulle dö på kuppen. 
 
Första veckorna på utbildningen var info och prova-på veckor. Det var mycket “skräm-taktik”, “-Är du ingen morgon-människa då ska du tänka om”, “-Gillar du inte hårt arbete, kanske inte är yrket för dig.” men jag var fast besluten att inte låta mig skrämmas. Ingen kunde få mig att tveka en sekund! 
 
Jag var först med att få lärlingsplats. Det var ett bageri inte så långt bort, 3 tunnelbanestationer från vart jag bor. Jag fick själv gå och presentera mig själv och det gjorde jag redan samma dag jag fick reda på det. Jag var så ivrig att få sätta igång.
Intrycket att bageriet var 70-tal, gammalt och lokalt. Bagaren jag pratade med var brysk och hård. Han visade mig runt och det var ett litet, trångt bageri men endast 2 personer som jobbade bak i bageriet. Han frågade mig på ett lite hårt sätt “- Ja, vad tycker du då? Passar det dig?”, jag, lite skrämd av den här buttra bagare, svarade snabbt att det ser bra ut. “-Du börjar på måndag kl 08.” han vände sig och gick in i bageriet.
Jag var på detta bageri i 3 veckor. I 3 veckor fick jag höra att inget av det jag gjorde var bra nog, det var inte säljbart så dåligt var det. Jag fick mest stå och diska, inte för att jag hade något emot det, för jag föredrog det framför att vara i bageriet men när jag var där var det semlor som gällde. Det var semletider just då och inte ens det gjorde jag rätt. Jag kunde in skära lock ordentligt, spritsa grädde var jag sämst på. De såg hemska ut helt enkelt.
En morgon vaknade jag och grät floder. Jag vägrade gå dit. Jag hade fått nog. Jag hade rent av ångest.
Jag ringde och sjukanmälde mig och hade inga tankar på att komma tillbaka, någonsin och det har jag inte heller gjort. 
En vecka går, sen två och tre. Ingen lärlingsplats finns. Fyra veckor, ingenting, och sen fem.
Äntligen en lärlingsplats.. på Coop. Det går en enorm besvikelse igenom mig när jag hör att jag ska spendera min utbildning på Coop. Jag börjar tänka bake-off, pulver och halvfabrikat, en mardröm. Med all rätt i världen var det en mardröm. Jag gjorde tårtor på inköpta bottnar, vaniljkräm på pulver och vatten, sylt som kom i stora bunkar, grädde som vispades med vatten i en gräddmaskin.
Jag gick runt där tills terminsavslutningen, ca 3 månader. För varje vecka som gick blev jag mer och mer passiv. Jag “bakade” utan glädje. Jag blev en av de där otrevliga, sura bagarna som ogillar sitt jobb och som får en att undra varför de blev bagare i första hand. Här kan jag inte fortsätta, här vill jag inte fortsätta.
När den nya terminen börjar går jag inte tillbaka till Coop. Istället tar jag upp kampen själv och letar lärlingsplats. En efter en stängs dörrarna. Ingen vill ta emot mig. Desperat försöker jag få kontakt med bagarna på de olika platserna men vissa vill inte ens hälsa på mig utan jag får ett nej av tjejerna i kassan. Jag börjar känna mig hjälplös och förtvivlad. Jag vill skrika. Jag vill skrika och skrika tills jag inte kan stå längre.
En dag blir jag tipsad av en tjej i min grupp om Fru Marias Bak i Långbro. Hon har själv inte vart där men har hört från andra att det är trevligt. Jag åker dit men det är semesterstängt, de öppnar på måndag igen. “-F*n!” tänker jag. Jag sätter mig utanför på stentrappan och skriver ett meddelande till dem på Facebook. Samma dag, bara några timmar senare, får jag svar från Maria att jag ska komma förbi en sväng när jag har tid. Jag gör det direkt när de har öppnat igen och jag kan inte beskriva hur lättad jag var. Här står världens trevligaste bagare och erbjuder mig en plats som lärling i hennes bageri.
Jag tackar ja direkt och spenderar resten av min tid här efter lite tvekan från JB Kompetens och mycket envishet från mig.
Jag hade inte kunnat fått ett bättre slut på min utbildning. Jag lärde mig mer på Fru Marias Bak än vad jag lärde mig under hela första terminen. Jag kan inte beskriva hur tacksam jag är till Maria. Hon trodde på mig, hon uppmuntrade mig, hon gav mig självförtroende i allt jag gjorde. Utan henne hade jag nog gett upp och mina drömmar hade vart aska.
 
Nu är jag här, en arbetslös bagare. Jag skrapar ihop de få arbetstider jag kan få på Fru Marias och mer kan jag inte begära av dem. Jag har letat jobb inom bageri i snart 8 månader. Jag har sökt varenda bagerijobb i stan, jag har lämnat ut mitt CV till snart alla bagerier men med ingen tur alls.
Jag förstod inte alls hur liten bageribranschen var i början och nu känns den pytte liten. Overkligt är känslan.
Jag vet att min “utbildning” inte betyder något. Erfarenhet är ordet alla söker men varför är de rädda? Varför är de rädda att ta in någon ung, nyutbildad bagare? Tror de att p.g.a vår brist på erfarenhet i bageriet att vi är inkompetenta också? Det finns så många nya bagare och konditorer där ute som bara längtar att få jobba 10 timmar i sträck, 6 dagar i veckan om de bara ger oss en chans. Visst, vi har inte erfarenheten som någon som har jobbat i 30 år men vi har viljan. Viljan att visa vad vi går för. viljan att lära oss om bara något vill visa vägen. Vi unga bagare är som de tre vise männen fast utan stjärnan som hjälper oss hitta rätt väg. Vi vandrar om kring i mörkret i öknen och väntar på vår stjärna.
Tack!
/Sophie 
sebastienHjÄÄÄÄÄÄäääLp!

Comments 11

  1. Simon Averö

    WOW! detta mail berörde in på djuptet. Läsvärt och jag som många andra unga framtida kockar vill gärna jobba 12-14 timmar om dagen 6 dagar i veckan. Vi har viljan och orken. Snälla ge oss en chans.

  2. Anna Andersson

    hej,
    jag känner djup sympati med dig!
    själv gick jag arkitekt utbildning och hade jätte svårt efter det att få jobb. jag sökte massa lärlingsplatser och fick några men det enda jag fick göra där var att göra ritningar i Autocad. Jag ville ju så gärna rita hus och vara med att forma Stockholms framtid. Bara skitgöra fick jag göra hela tiden. Jag fick ångest precis som du redan efter 3 veckor på min praktikant plats. Sen fick jag en ny plats med det var samma visa där. Bara skitjobb flera dagar!! Jag som ville rita höga hus, designa häftiga byggnader och göra förändringar i stadsbilden. Nu har jag vart utan praktikplats flera veckor och är mest ledsen hela tiden. Ligger mest i sängen och är passiv. När skall svenska arkitektkontor ta sitt ansvar och låta oss nyutexaminerade göra de coola husen och stå i framkanten? Jag börjar ge upp hela arkitektbranschen snart. på ett arkitektkontor såg jag till och med att de hade en färdig ritning som de använde.!
    om jag inte får en högavlönad anställning på ett helt perfekt kontor med alla mina krav uppfyllda kommer jag att sluta i arkitektbranschen.. funderar på att bli bagare.

    1. Anonymous

      Skojjar du? Det är som att läsa en ledarskapsutbildning och förvänta sig att bli vd som första jobb. Däremot hoppas jag att Sophie som verkar ambitiös och brinna för yrket lyckas, hon har rätt inställning och kommer säkert få ett bra jobb snart 🙂

  3. Anders

    hej
    deprimerande att läsa…
    enda tipset är väl att starta eget om du vågar och kan.
    sen får du lära dig själv all eftersom.
    men jag kan förstå att startkapitalet som måste betalas skrämmer.
    hoppas du kommer på en lösning.
    /Anders

  4. Martin Jonsson

    Jag känner också att det är väldigt svårt att ens komma in på en utbildning. Har man gymnasiebetyg så vill de inte ens kolla på ens ansökan, väldigt konstigt enligt mig. Det vore bättre ifall det var som kockutbildning, att man ansöker som en vanlig universitetsutbildning. De som håller i utbildningarna verkar tro att ingen vill bli bagare, utan att det är som sista utväg ifall man inte har pluggat och kan något annat.

  5. Johanna

    Jag har själv ett litet bageri och tycker det är underbart när det kommer engagerande praktikanter. En del ringer ett år eller halvår innan de ska ut på praktik men jag har även haft många som inte ser utbildningen och praktiken som en chans, de vill bara bli klara med skolan och sen göra något annat. Jag har anställt en tjej direkt från skolan, en annan började helt outbildad efter en lång sjukskrivning men är nu min klippa i bageriet! Har en ny anställd som jobbar i butiken två dagar i veckan och som ska komma in och praktisera i bageriet för att lära sig yrket. Det är synd att man inte kan ta sig an alla som vill ha jobb.

  6. malin

    Hej Sophie, du kommer greja det här, därför att du har helt rätt inställning. Att vara envis och att tro på sig själv är de bästa egenskaperna i alla yrken. Jag har också kämpat och det är svårt, särskilt när man är ung. Men din kick-ass attityd är ett vinnande koncept!

Leave a Reply